Under hela sin uppväxt fick Susse höra att barn inte drabbas av migrän, och därför förstod hon aldrig vad hennes extrema huvudvärk berodde på. Smärtan blev svårare, till och med outhärdlig med åren, och nya symtom uppenbarade sig – blixtar i synfältet, nedsatt talförmåga och försämrad kroppskoordination blev återkommande problem.
Susse sökte hjälp från vårdgivare. Trots tydliga migränliknande symtom fick hon till en början ingen diagnos, och fick råd som inte hade någon effekt. Enligt Susse själv kan det vara svårt för andra att förstå sig på kronisk migrän. Familj och vänner har ofta en bättre förståelse för sjukdomen då de påverkas av den indirekt. Kollegor, arbetsgivare och vårdgivare har däremot svårare att skilja huvudvärk från migrän, enligt Susses erfarenhet.
Det är heller inte ovanligt att personer man möter förminskar allvaret i sjukdomen, kommer med egna råd som grundar sig i okunskap, eller delar med sig av fördomar om att migrän används som ursäkt för att slippa undan arbete – något som förvärrar upplevelsen av sjukdomen ytterligare.
Men det skulle vända för Susse. Hon skrev en egenremiss till en migränklinik, där hon får vård och behandling som varit avgörande för hennes välmående.
Att leva med kronisk migrän innebär ändå att man behöver vara redo för nya anfall. I Susses fall kan migränen utlösas av olika livsmedel, miljöer och sinnesstämningar, men trots detta vägrar Susse låta migränen styra hennes liv.
Det viktigaste att veta är att hjälp finns att få, man måste bara hitta rätt. För mig har behandlingen varit en stor räddning och därför är det extra viktigt för mig att andra även känner till de olika valmöjligheterna som finns.